#att skiljas

Nu finns en hashtagg: #attskiljas  Bara så ni vet…

Ny tidning

I dag låg en sjusärdeles snygg tidning på min dörrmatta och väntade när jag kom hem trött och hungrig. Filmarbetaren! Och jag kan naturligtvis inte ses som objektiv eftersom jag fått vara med i detta första fina nummer, som en av två Karin som långfilmsdebuterar 7 mars, men ändå. Den andra är Karin Fahlén – vars film Stockholm Stories ska bli spännande att se. (Kolla in artikeln under pressrubriken.)

Fast om jag, så objektivt jag kan, ska säga något om resten av tidningen så är det ju precis den tidning jag saknat. Massa spännande läsning och skitsnygg. Har hört att den ska spridas på Tempofestivalen.

Biskops Arnö

Idag har jag varit på fina Biskops Arnö folkhögskola och smygvisat filmen för dokumentärfilmselever. Kändes symboliskt. Det är ju fyra år sedan nu som jag själv var folkhögskoleelev med ett lite rörigt, personligt projekt in the making, som jag inte alls visste vad det skulle bli av. Nu vet jag. Hoppas det inspirerade till att fortsätta kämpa med alla kringelikrokar ett projekt som utspelar sig i den oförutsägbara verkligheten tar, innan det når i hamn.

Tack till fina Lisa Partby som skapat en sådan oas där, som jag fick äran att vara i en hel dag! Lugnet, luften, maten, värmen. Precis vad jag behövde efter en vecka på Göteborgs filmfestival.

Att bevara en hemlighet

Nu är det äntligen officiellt. Att skiljas ska inviga Tempofestivalen. Det har varit svårt att hålla tyst sen vi fick den ärofyllda frågan och förstås tackade ja, men i alla fall jag med skräckblandad förtjusning. För det är ju jättestort där på Folkoperan. Mäktigt, och skitläskigt. Tänk om jag snubblar, smackar i micken eller går upp på scen med kjolen fast i strumpbyxorna…

Men det värmer att så många hört av sig och gratulerat. Hoppas vi inte gör er besvikna den 4/3, mamma , pappa och jag. Mamma har inte bestämt sig för om hon ska gömma sig bakom lösskägg eller peruk, men kommer gör hon i alla fall.

Man ska inte tro allt man hör

Idag var det dags för presentationen av vårens kommande filmer på Filmhuset. David sa att det inte brukar vara så stort. Han sa i och för sig också att det var länge sen han hade varit på en sån dag, men det tänkte jag inte så mycket på.

Kommer till Filmhuset och det är proppfullt. Och vi ska inte vara i Mauritz, lilla bion, utan i Victor den ENORMA bion. Och den är full.

Jag fick lite svindel av de starka lamporna och den massiva branschpubliken så det blev kanske väl lång startsträcka på svaret på första frågan, men svaret på sista frågan blev jag riktigt nöjd med. Här kan man se ett klipp.

Efteråt var jag förstås inte lika eftertraktad som Moa Gammel eller Ola Rapace. Men några första intervjuer blev det, mest radio. Kul, för jag är en riktig radioråtta! Och så en första samtalsbokning i Västerås.

Trailer

Det här med trailer var verkligen inte lätt. Många vändor, många versioner, många som tyckt till. Men nu äntligen har vi nått fram och snart är det dags att spela upp den – på presentationen av vårens filmer på Filminstitutet. Redo för trailerpremiär alltså! Tack vare tålmodige trailer-klipparen Johannes Pinter.

Köpenhamn!

Så härligt att ha internationell premiär i en av mina favoritstäder – Köpenhamn. Där dessutom en av mina äldsta vänner bor. Och så mamma på plats för att för första gången se filmen tillsammans med en publik.

”En usentimental og usædvanligt ærlig film, hvor udvekslingen af blikke siger mere end tusind ord.” Så fint summerar festivalen filmen i sitt program. Det var vad jag siktade mot för länge sen när den här långa resan påbörjades. Att berätta mer med kroppsspråk än med ord. Här kan man läsa hela programtexten.

Första visningen går fint. Jag svettas fram tills eftertexterna rullar. Så mycket som kan strula ju. Men all teknik funkar, publiken är med och frågestunden blir lång. Sista frågan – den obligatoriska – ”hur mår de nu?” ställs av en man som får en chock när svaret kommer från raden bakom där mamma sitter gömd. ”Jo då, bra!”. Alla skrattar och applåderar.

Sent om natten kollar jag mejlen på hotellrummet. En kvinna ur publiken har skickat mejl om hur filmen berört henne. Jag blir själv rörd av att hon gått hem och letat rätt på min adress och skrivit sina tankar om hur ”filmen kommit under huden” på henne. Så fint att läsa!

Från och med nu ska jag alltid höra av mig till folk vars filmer gjort avtryck på mig för nu vet jag hur mycket det betyder.